Ofta bråk? Så får du koll på dina konflikter–och löser dem.

Konflikter och bråk uppstår i nästan alla relationer men brukar leda till gemensam lösning. Men så finns det konflikter där mönstret upprepar sig. Där du och din partner, förälder, vän eller kollega tar på er samma roller och upprepar konflikter som aldrig får någon lösning.

När konflikter upprepar sig är det lätt att känna maktlöshet och frustration. En upplevelse som förvärras när man gör sitt bästa men ändå faller tillbaka i mönster och beteenden som leder tillbaka till ruta 1.

Är det en beskrivning du känner igen är det lätt att känna sig dömd att ha dåliga relationer, att alla arbetsplatser är dysfunktionella eller att det är hopplöst att få bra vänner – men sanningen är att det är lång ifrån så hopplöst. Sannolikt är du fast i något som kallas ‘dramatriangel’ och behöver bara lära dig att hantera situationen. Dramatrianglar kan uppstå i alla relationer, men genom att lära dig ta dig ut ur dem kan du också undvika dras in i nya. För att klara det behöver du förändra hur du hanterar bråk och konflikter.

Själv lärde jag mig om dramatriangeln när min dåvarande handledare och psykolog gav mig boken TA – En metod att leva lättare.* Det var tidigt 90-tal och utan jag hade en aning om det, skulle den hjälpa mig förstå varför jag och min dåvarande partner så ofta var i konflikt med varandra och hur jag själv bidrog till situationen. Jag skulle också lära mig se möjligheter att förändra vårt förhållande så att vi kunde få ett slut på bråken och leva mer harmoniskt tillsammans.

Vad är en dramatriangel?

Dramatriangeln beskriver tre roller: räddare, förövare och offer, som personerna i relationen växlar emellan i en viss ordning. Dessa tre roller representerar beteenden under en pågående konflikt, inte vilka vi är. Det är tydligt eftersom man börjar med en roll, som man sen byter när konfliktens dynamik förändras.

Exempel: Om en person börjar konflikten som förövare och den andra som offer så kanske förövaren får ångest över sin attack och skiftar roll för att istället bli räddare. Offret kan då fatta mod och börja anklaga sin räddare och därmed skifta roll till förövare. När räddaren känner sig attackerad och börjar uttrycka sig som ett offer har rollerna blivit helt ombytta.

Rollskiftena gör konflikten diffus och får de inblandade att känna sig förvirrade och missförstådda. Ju oftare rollerna skiftar, desto mer dramatiska kommer bråken att vara. Förvirring och missförstånd uppstår på grund av rollerna eftersom man i en roll automatiskt kommer rikta uppmärksamheten på en smal aspekt av relationen. När de andra aspekterna av relationen mörkläggs kan starka känslor uppstå med ökad förvirring och mer bränsle till dramat, Relationen som helhet kommer att nedvärderas.

Vinsten för de inblandade av att behålla en dramatriangel är dels att den skapar ett visst beroende och dels att relationen inte ifrågasätts – det vill säga ingen av dem behöver ta hänsyn till relationen som helhet och slipper anstränga sig för att få den att fungera eller lämna den. De slipper också möta smärtsamma insikter om att den grundläggande övertygelsen de har om sig själva inte stämmer med verkligheten.

Antagligen har du en favoritroll

Växlingen mellan rollerna är det som driver dramat tillbaka mot utgångsläget. I en dramatriangel är det ingen som slipper undan utan alla nån gång har minst en av rollerna, men en av dem är favoritrollen, den som man trivs bäst i.

Offret eller martyren

Offret i dramatriangeln är inget verkligt offer, utan någon som känner sig som ett offer eller beter sig som ett. En person som tar på sig offerrollen beskriver gärna sig själv som svag och hjälplös, förminskar sig själv och sin förmåga att tänka, lösa problem och ta ansvar: “Det är synd om mig, jag ger upp.”

Utåt sett kan offret ge sken av att vara en person med dålig självkänsla, men det är inte alltid så.

Offret söker bekräftelse hos andra för sin situation, ofta med historier som ger en överdriven bild av hur överkörda de är, hur felaktigt behandlade de blivit och så vidare. Historierna kan innehålla negativa förväntningar och konspirationer som verkar stressande; “Självklart pratar dem bakom ryggen på mig”, “jag kommer garanterat få sparken”, “jag vet att hon träffar någon annan”, “…de gjorde verkligen så mot mig.”

Med sitt beteende bjuder offret in räddaren, och ibland förövaren, i sitt drama. Det finns en dragningskraft mellan offret och det är dessa roller som gör det intressant för dem att föra dialog enligt dramatriangeln. Man förenas i “Jag är inte ok, men alla andra är det.”

Verkliga offer, till exempel från olyckor, skiljer sig bland annat genom att de visar tacksamhet mot sina räddare. Offer som är fast i en dramatriangel har ett bottenlöst behov av hjälp som inte är möjligt att tillgodose, det ingår i rollen. Därför kommer någon genuin känsla tacksamhet heller aldrig att uppstå. De har också själva skapat situationen de befinner sig i, medan verkliga offer inte gjort det.

I rollen som offer gör man ingen verklig ansträngning att komma ur sin situation. Det verkliga offret vill däremot så snabbt det går upphöra vara ett offer. 

Förövaren

Förövaren tar inte på sig något ansvar utan riktar istället ett anklagande fingrar mot sitt offer“Allt är ditt fel.” De är arga och försöker man argumentera kommer de kritisera, hota och skambelägga för att du ska erkänna din skuld och be dem om ursäkt. De opererar efter principen “Du är inte ok, men jag är det och därför ska du göra som jag säger.”

Förövaren vill få igenom sin åsikt till varje pris och är negativt inställda till kompromisser, feedback förändringar som ligger utanför deras egen linje. För förövaren är syftet med konflikten att övertrumfa dig och ta hem så mycket de kan till sig själva.

Bråken som förövaren skapar fungerar som dimridåer som avleder uppmärksamheten från deras svaghet. Rollen handlar nämligen i grund och botten om att dölja deras egen omedvetna rädsla att förlora kontrollen och själva bli ett offer eller en “looser” (en förlorare). Vinner de konflikten tar de det som bevis för att de inte är offer och förlorar de konflikten är det inte ovanligt att de förnekar det eller skyller förlusten på någon annan, tredje part eller på omständigheter. Förövarens offer får aldrig tillåtas vinna.

Räddaren

Räddaren känner sig ansvarsfull och ambitiös och strävar efter att andra ska känna sig bekväma, trygga och nöjda “Du behöver min hjälp!”. Vinsten för en räddare är mer diffus än den är för de andra rollerna. Klart är att de placerar sig själva i en fördelaktig position gentemot andra. För att ha möjlighet att hjälpa behöver de också hitta andras svagheter.

På den negativa sidan finns alltså en tendens att räddaren omedvetet nedvärderar andras förmåga att ta ansvar för sig själva: “Du är inte ok, men jag är snäll och kommer hjälpa dig”

Räddarens svaghet är att självkänslan är knuten till att hjälpa andra och vara behövd. Blir de inte bekräftade kan de känna sig värdelösa. De säger sällan ifrån om de själva blir kränkta. Räddare är ofta vänliga människor och är ofta omtyckta, generösa och uppskattade. Risken för de själva är att hamna i en överdriven räddarroll eftersom den i längden leder till bitterhet, stress och utbrändhet.

Exempel på överdrivet räddande kan vara när någon hjälper andra utan att först fråga eller utan att ha blivit ombedd. Ju starkare en person präglas av räddarrollen, desto svårare har de att säga nej eller låta bli att göra sådant de egentligen inte vill göra. De kan också oroa sig mycket för andra.

En dramatriangel inleds av att någon bjuder in

Inbjudan sker vanligen när en person tar på sig rollen som offer. Offerrollen skapar ett behov av att bjuda in en annan person, och oftast är det räddaren som är lättast att få att spela med. Det är viktigt att förstå att rollerna är föränderliga och att olika scenarier kommer att utspela sig.

Offret kan inleda genom att attackera sin räddare, räddaren kan byta roll till förövare om de känner sig utnyttjade. Förövare kan senare bli ångerfull och byta till offerrollen …och så vidare.

Socialt upplevs dramatriangeln som en trygghet för de inblandade, men trots det så kommer alla i slutändan må dåligt.

Medberoende

En relation som består av två oföränderliga roller kallas för att de är medberoende till följd av att de inblandade har underförstådda överenskommelser med varandra som de är beroende av.

Till exempel så lever ett offer och en förövare som är medberoende ut den sinsemellan underförstådda överenskommelsen “Om du blir den jag vill att du ska bli, så kommer jag att älska dig.”

Ett offer och en räddare som är medberoende lever ut överenskommelsen “Vi har ett unikt band mellan oss.”

En förövare och en räddare som är medberoende lever de ut överenskommelsen “Du klarar dig inte utan mig.”

Från bråk jämt till nästan aldrig. Så stoppar du dramatriangeln

Nyckeln till att bryta dramatriangeln är att någon bryter mönstret genom att börja kommunicera ärligt och tydligt, med fokus på att undvika dras in en roll på nytt och hitta det som kan lösa konflikten.

För att göra det möjligt måste du först förstå vad det är som händer, vilken din favoritroll är, hur du blir inbjuden i dramatriangeln och hur du beter dig när du väl är där. Utan att förstå din egen roll, kommer du inte kunna ta dig ut.

Principen är enkel. Ignorera de inbjudningar du får om att delta i dramatrianglar. Du kan låtsas att du inte hör, sluta förstå inbjudningarna så som de är menade och ge istället ett annat svar. Du kan försöka kontra med något som får motparten att inse att de intagit en extrem position (utan att du säger det till dem). Det viktiga är att du slutar ta på dig rollen som offer, räddare eller förövare. I transaktionsanalys kallar man det för att röra sig mot mitten av triangeln.

I mitten finns delar av triangelns alla hörn. Där finns möjlighet att hitta en plats där du kan vara lyhörd, ha medkänsla och ta ansvar. Samtidigt kan du fokusera på att hitta det som finns gemensamt som kan ligga till grund för att lösa konflikten och få slut på bråken. Även om lösningen skulle innebära att du drar dig ur.

En vän till mig brukade ringa och klaga på alla möjliga problem. Historierna han berättade handlade i regel om olika konspirationer som han ville vi skulle förenas i (Han var ett offer och bjöd in mig att vara räddare). Jag försökte lyssna utan att varken avvisa eller hålla med och istället ställa försiktiga frågor som ledde honom in på spår där han fick utveckla andras position. Han fick inte gehör för sitt behov att hitta en räddare och tröttnade snart. Vi har fortfarande kontakt men mer sporadisk än förr. Jag har lärt mig att det är lättare att få kontakt om det jag själv ringer upp. När han ringer kan jag därför säga att jag bara har ett par minuter – “Var du nåt särskilt, kan jag ringa upp senare?”

Det här kan du göra från din primära roll

Känner du mest igen dig i rollen som offer så är det din egen röst till dina tankar och din vilja som du behöver fokusera på. Samtidigt behöver du också träna dig i att ta större eget ansvar i både stort och smått. Vanan att överlåta ansvar på andra kommer nästan alltid från en rädsla att det som ansvaret gäller kommer gå förlorat, eller att misslyckas med uppgiften, göra saken värre och få skulden för det.

Inför en situation kan du pröva att ställa dig själv frågan, vad är jag villig att riskera för att [ – – – ] ska hända? Som offer är det lätt att känna hopplöshet inför en sån uppgift, men det är helt naturligt eftersom det är en utmaning för de flesta “offer” att övervinna den känslan. Det viktiga är, nej faktum är att du måste, arbeta bort den underliggande övertygelsen om din egen otillräcklighet och bygga upp ett genuint och ärligt självförtroende.

Det enda sättet du kan lyckas med det är lösa dina egna problem och få erfarenhet av att du kan. Träna upp din förmåga att beräkna risk, räkna med att du misslyckas och acceptera eventuella misslyckanden innan du börjar med en uppgift. Istället för att ge upp och lämna över en uppgift eller problem till en räddare, be om specifik hjälp så att du kan komma vidare och avsluta på egen hand. 

Anta att du lagt ansvaret på din partner att ge utrymme för dig när ni umgås med vänner. Det har varit hans uppgift att bjuda in dig i småpratet. Du kan då ställa dig frågan, vilket pris är jag villig att betala för att småprata på ett bra sätt? Priset kan utryckas på många sätt, som pengar, negativa känslor, riskerade relationer, risk att misslyckas. Bestäm dig för ett pris du är villig att betala. Till exempel

• Risk för misslyckande. Av tio tillfällen med småprat kommer jag lyckas med en, men det är ok. Efterhand räknar jag med att lyckas oftare.
• Funkar det inte inom fyra veckor från idag kommer jag boka tid med en terapeut.
• Jag är villig att betala 5000 kr för att kunna småprata.
• Jag accepterar risken att bli dömd av andra.

Sök gärna terapeutisk hjälp.

Känner du mest igen dig i rollen som förövare är det superviktigt att du omvärderar din attityd mot andra. När du till exempel dömer någon annan för ett beteende du inte gillar, försök minnas ett tillfälle då du själv betedde dig på liknande sätt. Dömande handlar många gånger om en oförmåga eller ovilja att se andra orsaker till ett beteende än de uppenbara.

Jag minns en gång en kollega till mig som med förakt i rösten klagade på en student som somnat under en av hans föreläsningar. Han hade historien klar för sig: “Det syntes tydligt att han varit ute och festat till sent.” Jag råkade känna till att studenten ifråga hade följt sin mamma till sjukhus kvällen innan och tillbringat natten på akuten tillsammans med henne. Istället för att skippa föreläsningen och åka hem och vila, hade han tagit sig ut till universitetet för att inte missa den.

Förövarens roll är framför allt ett försvar. Skyddet består i att du manipulerar dig själv att känna dig överlägsen och attackerar andra för att dölja dina egna svagheter och misstag. Genuin självkänsla kommer aldrig av att förminska eller döma andra, utan står stadigt i ärlighet gentemot dig själv inklusive alla dina svagheter.

Förövaren har att fråga sig själv, hur kommer jag att känna, tänka och bete mig när jag inte behöver använda konflikt som skydd, och se andra som ansvarsfulla och ok? Att komma fram till personligt svar på den frågan som grundar sig i egen erfarenhet är svårt och kommer ta tid. Sannolikt kommer du behöva stöd av en terapeut för att komma i mål.

Är din primära roll räddarens – ta inte på dig sånt du inte vill göra. Till exempel har många räddare för vana att lyssna alldeles för länge på släktingar och vänner som klagar eller skvallrar eller både och. Förutom att det i förlängningen riskerar att leda till en känsla av förakt, så är det krävande, tar tid och ger väldigt lite tillbaka. Om det är något du känner igen hos dig själv, tänk på förhand igenom vad du kan säga som tydligt men utan aggressivitet förmedlar att du inte längre vill lyssna på det sättet. 

Likartade exempel är att alltför ofta säga ja och bjuda på sin tid för att hjälpa andra. När någon är sjuk på jobbet ställer du upp, behöver en hund passas över helgen fixar du det och så vidare. Ytterligare ett exempel är att säga ja till att låna ut saker, pengar osv. 

Du är en resurs för andra och känner dig antagligen stolt över det, och kanske också tycker dig ha ett särskilt ansvar att hjälpa dem som behöver. Återigen så är det viktigt att du tar hand om dig själv och håller koll på om du känner dig trött, har ont någonstans eller bara behöver ta det lugnt. Du behöver lära dig att säga nej.

Att kliva ur räddarrollen kommer kännas ovant och du kan få skuldkänslor, ångest eller oro när du inte hjälper som du brukar. Det är normalt och kommer att gå över med tiden. Här är ett tips när du känner för att ta på dig rollen som räddare: Den bästa hjälpen du kan ge är att ge andra en chans att ta eget ansvar. Du kan se ditt nej, som att du erbjuder ett träningstillfälle, och det är faktiskt en mycket bra hjälp att hjälpa andra bli sin egen räddare.

Du kommer möta motstånd

När du förändrar ditt beteende kommer människor omkring dig att reagera. De kan se något positivt och stötta dig, men räkna med att en del hamnar i försvar eller känner sig sårade. Motståndet är naturligt, i synnerhet om du delar en dramatriangel med personen. Bråken kan i början bli mer intensiva i försök att få dig tillbaka till den du var.

Går allt väl så kommer reaktionerna förhoppningsvis försvinna av sig själva i takt med att relationen förändras till det bättre. Jag skriver förhoppningsvis, för min egen erfarenhet av att dra mig drar ur och sluta spela med i dramatriangeln, ledde inte till att konflikterna automatiskt löste upp sig och allt blev bra. Då gick vi ändå hos mycket bra och erfarna parterapeuter för att försöka få det att fungera igen. Till slut gick vi skilda vägar, och det är ingens fel. Problemet var nog mer att det var rätt tid för mig att utvecklas, medan min partner inte var redo för det. För henne hade bråken en mening, de bekräftade henne eftersom hon identifierade sig med sin roll.

Den som lämnar sin roll kan tycka att hen har rätt till det – och jag håller med – det är positivt att utvecklas och alla bör sträva efter att leva mer sant med sig själv. Men även om man har all rätt på sin sida kan partnern uppleva sig orättvist behandlad, drabbad och känna sin identitet hotad. “Hej, vi hade en överenskommelse här och nu bryter du den. Det är inte ok, det är alldeles för utmanande för mig.”

Hårt motstånd kan vara mycket svårt för en räddare att stå emot. I längden hjälper det emellertid ingen att ge efter och falla tillbaka i spelen.

Bakgrund

Dramatriangeln är en del av transaktionsanalys (TA) som fokuserar på personlighet, social interaktion och terapeutisk förståelse. Dramatriangeln används i TA för att förstå de spel människor spelar med varandra och vilka roller de tar i dessa spel. Den utvecklades på 1960-talen av Stephen Karpman M.D.

*Boken TA – En metod att leva lättare av James et al, utgavs 1980 och är slut på förlag sen länge, men har du tur kan du hitta den på något antikvariat eller Bokbörsen.